Hits: 362
Vissa ord har en betydligt vidare syftning än den rent materiella innebörden. De står för en anda, en epok, ett sätt att tänka.
Oändlighetsbassäng – infinity pool – är ett sådant ord, överflödande av konnotationer. Inför min inre syn passerar mitten av nittonhundratalet revy: Jetset, rymdålder, James Bond, John Lautner.
Ja, jag trodde att det var han som var uppfinnaren – den amerikanske arkitekten och eleven till Frank Lloyd Wright. Tillsammans med några andra skapade han modernismens arkitektoniska idiom. Dess svepande brutala linjer av glas, stål och betong. Oändlighetsbassängen, vars vattenyta till följd av en synvilla (sic) tycks flyta samman med havet eller himlen, kunde mycket väl ha flödat fram i just den innovativa tidsandan. Andra världskriget var slut och plötsligt kunde väl ett hus se ut hur som helst. Som ett flygande tefat eller med väggar helt i glas.
Men nej, infinity-poolens ursprung tycks vara betydligt äldre; redan slottet i Versailles från sent 1600-tal ska ha kunnat uppvisa en sådan bassäng. Och vid närmare eftertanke passar ju konceptet utmärkt väl samman med barockens ”trompe l’œil”-effekter, illusionsmakeriet.
En arkitekt i lite av samma anda som John Lautner var den än mer visionäre Oscar Niemeyer. Han arbetade i en monumental skala och i en rationalistisk tankefåra, där en helt ny stad – Brasilia – skulle utgöra antitesen till det koloniala arvets Rio de Janeiro, dess barock och dess slum.
Oscar Niemeyer betraktade sig som kommunist och många har häpnat över att han med den utgångspunkten ändå gav upphov till miljöer som antydde ett depraverat överklassliv i James Bonds stil.
Eller tillhörde han en generation som föreställde sig att en värld befriad från klassamhällets bojor skulle generera ett överflöd som räckte till för att ge varje människa nog och övernog? Det kan inte uteslutas.
I Funchal på Madeira ritade Niemeyer (1975) ett hotell med vidhängande kasino. Kasinot ser ut som ett flygande tefat som nyss landat, men själva hotellbyggnaden – där den står på pelare liksom uppväxta ut grönskan – framstår snarare som en mogen syntes; en sammanfattning av 50 år av modernism. Betongens organiska former paras samman med geometrins enkla språk.
Byggnadens betongkropp letar sig fram mot havet, och längst ut blänker bassängens vatten – i kapp med Atlanten, i kapp med himlen.
För att göra den kommunistiske arkitekten rättvisa väntade jag in ett ögonblick då några arbetare framträdde på scenen.
