Hits: 359
Min syn på verkligheten är ordnad, förnuftig, underordnad logiken. Men så snart flödet av intryck från den yttre verkligheten däms upp – som under den ofrånkomliga sömnen – kastas jag in i kaos, en villervalla utan namn och mått.
Är drömmens vidunderlighet det egentliga uttrycket för mitt väsen, mitt sanna jag? Det som återstår när signalerna (störningarna) från yttervärlden städats bort.
Nordeuropas ordning, samhällssystemets klara strukturer, rum, städer är helt främmande för drömmen. Men plötsligt – sedan något dragits ifrån och något lagts till – kan vardagen gå igen i drömmen, få rum i drömmen. Jag ser den som i en skrattspegel.
Bara sällan sker motsatsen. Drömmen kastar sitt besynnerliga, sammanhangslösa raster över den vakna verkligheten. Och vardagen uppträder precis som drömmen, som vore den omöjlig att dechiffrera, förstå.
Precis som om saker och ting inte alls var logiska, förnuftiga. Inte alls möjliga att omedelbart begripa.
