28 januari

Vad är vackert? är den underliggande frågan i Umberto Ecos beundransvärda genomgång av skönhetens historia, konstens och vardagens skönhet – Om skönhet. Är begreppet skönhet bestämt av konventioner eller tillfälliga moden? Eller finns det en naturgiven harmoni och balans? Att något framstår som harmoniskt har alltsedan antiken (Pythagoras) ansetts bero på ett särskilt talförhållande som återkommer både i konsten och naturen – det gyllene snittet. Särskilt under rensässansen hyllades principen – men också i modern tid. När funktionalismen för hundra år sedan introducerade ett nytt formspråk, där man sade nej tack till allt som hette ytliga dekorationer och konventionsbundna formelement, som arkitekterna vänt och vridit på så länge man kunde minnas, var det en enda detalj som inte kastades överbord: Gyllene snittet. Estetiken skalades av inpå bara skinnet tills detta enda återstod – ett särskilt talförhållande, en siffra.

Jag har under mitt vuxna liv bott i många funkislägenheter, alla byggda på trettiotalet – någon tjugotalsfunkis finns knappt i Sverige. Lägenheten där jag bodde längst hade två rum i fil, det bortre och mindre, mitt arbetsrum, öppnade sig vidöppet mot vardagsrummet och på andra sidan mot balkongen, som gick runt hörnet. En dag fick jag infallet att mäta upp ytorna – det visade sig att de två ytorna förhöll sig till varandra exakt enligt gyllene snittets princip. Tittar jag på rektangeln med siffror är det i stort sett min lägenhet jag ser – i femman och åttan sov jag.

Det handlar om proportioner. När en rektangels långsida är 1,618 gånger så lång som kortsidan – talet fi, F – har man det gyllene snittet. I den matematiska formeln uttrycks den fullkomliga harmonin hos mått och proportioner inom måleriet, fotokonsten, arkitekturen och bildhuggarkonsten. Men principen återfinns också i naturen, hävdas det. När till exempel solrosorna har slagit ut vänder de sig mot solen under dagen, så kallad heliotropism. Om man tittar på blomkorgarna ser man att de har spiraler i var sin riktning och antalet spiraler i ena riktningen är större. Antalet spiraler i respektive riktning är vanligen antingen 21 och 34, antingen 34 och 55, antingen 55 och 89, eller 89 och 144. De hör alla till Fibonaccis talserie: 1, 1, 2, 3, 5, 8, 13, 21, 34, 55, 89, 144, etc. (Varje nytt tal  summan av de närmast 2 föregående.) För att optimera utfyllnaden är det nödvändigt för växten att välja det mest passande förhållandet. Detta är exakt gyllene snittet, cirka 1,6180. Motsvarande vinkel, den gyllene vinkeln, är 137,5 grader. Med denna vinkel får man optimal utfyllnad, det vill säga samma utrymme mellan alla fröna. Detta ger en optimal packning av fröna.

Jag begrundar allt detta, siffrorna, matematikens relationer och de en gång så viktiga datumen. Jag inser att jag, om nu datumen ska tillmätas betydelse, måste anses vara ett barn av senhösten och vintern – av mörker och kyla. Jag ryser till, ligger det en dold mening där? Mörkret är en metafor för det onda, ljusets frånvaro. Men jag finner ingen dragning till ondskan, att skada, stjäla eller ljuga – vad jag vet. Men kanske till mörkret i handfast mening: jag lever upp efter mörkrets inbrott och ofta rinner inspirationen till just då.

Jag tycker om att vara i sällskap med andra men kanske ännu mer att vara i sällskap med mig själv. Begrunda händelser som ägt rum i ljuset – i samvaron med andra. Och – i mörkret – begrunda, försöka förstå. Vissa ansiktsuttryck, vissa fraser, vissa vändpunkter i samtal fastnar i min hjärna och i ensamheten försöker jag uttolka dem, för att nå djupare insikt i allt sådant – i vid mening den mänskliga naturen. Som fotograf avbildar man ofta människor och då måste man kunna omvandla, konvertera ansiktets och kroppens uttryck till betydelser. I en mening är det enkelt – det inre avspeglas i det yttre. Å andra sidan är det svårt – djupseende krävs, det finns ett lager av förställning att ta sig igenom, inte sällan kulturella normer, eller den blyges skyddande pansar. För att referera till en äldre tids fototeknik: Det är i mörkrummet som bilden tonar fram. I ljuset ser man; i mörkret avtecknar sig bilden i hela sin fullhet.

Talmystiken har följt människosläktet genom alla tider men väger lätt i vetenskapens tidevarv. En gång i tiden var det på riktigt. Men visst finns mystiken kvar i form av vidskepliga föreställningar, halvt på skoj, halvt på allvar. Många hotell saknar rumsnumret 13, vissa byggnader våningsplan 13, flygplan har ingen rad 13, läser jag, utan att ha undersökt saken. Minns en familj som jag var granne med, där den ena föräldern hade asiatisk bakgrund – att deras första barn föddes 8/8 år 08 var källa till djup glädje. Åtta anses som ett lyckonummer av kineser och japaner eftersom det (八 pinyin bā) låter som ordet “välgång” (發 pinyin fā). Helt följdriktigt startades invigningen av OS 2008 i Kina 8/8 klockan 20.08 lokal tid.

Åttan symboliserar evigheten, en rörelse utan ände – den dubbla slingan saknar slutpunkt. I en förteckning jag hittar på nätet står siffran 1 för yang och 2 för yin, vilket återigen knyter siffermystiken till öster – I Ching, den urgamla Förvandlingarnas bok, som jag sysslade mycket med i yngre år. Enligt samma förteckning står åtta för styrka, offer. Men Västerlandet har också haft sin talmystik. I hebreiskan och grekiskan motsvarade flertalet bokstäver ett tal. Varje namn kunde uttryckas som ett talvärde. Ett viktigt sådant är 888, Jesu Kristi namn uttryckt i siffror – “styrka, offer”. Men möjligen är ”vilddjurets tal”, 666, än mer känt: talvärdet för kejsar Nero. Hans styre förknippas med tyranni och extravaganser. Han är känd för ett antal avrättningar, däribland av sin mor och styvbror, och som kejsaren som “spelade fiol medan Rom brann”, samt som en tidig förföljare av kristna.

Neros välde varade i 13 år – tills han avsattes och tog sitt liv. Men innan dess, berättas det, brukade han illuminera sina överdådiga fester med facklor av särskilt slag – bekännare av den kristna tron som doppats i eldfängd vätska, hängts upp en bra bit upp på väggarna och därefter stuckits i brand. Nero utpekade de kristna som ansvariga för den stora branden i Rom som varade i sex dagar. Men det är ovisst vem eller vad som orsakade branden – om det var en olyckshändelse eller mordbrand. Suetonius och Dio Cassius pekar ut Nero som den som startade branden. Syftet skulle ha varit att ge rum för ett nytt palatskomplex.

Sifferlekarna och talmystiken kanske sakta sjunker undan, men tyrannerna består. Så också deras grymhet och smak för överdådig lyx. Böjelsen för lönnmord är konstant – något sådant som okränkbart människovärde existerar inte för tyrannen. Ibland kan man undra om även vår tids värsta despoter söker inspiration i historien. Eller är deras beteenden och nycker helt enkelt ett utflöde av en inneboende ondska, som naturen nedlagt hos dem? Eller ligger det i maktens natur: är ondskan den givna slutpunkten för makt? “Makt korrumperar”, heter det ju, och ”absolut makt korrumperar absolut”. Ondskans problem kommer vi inte runt, det är evigt.

I filosofihistorien har mycken möda lagts på förståelsen av det onda. En ståndpunkt är att ondskan inte existerar i sig själv utan bara är ett uttryck för frånvaro: avsaknad av godhet. Enligt den tolkningen skulle det goda vara den enda existerande entiteten – som antingen finns eller inte finns. Andra filosofer har framhållit att ondskan är negativ men ändå ofrånkomlig, på samma sätt som skuggpartierna i en tavla behövs för att högdagrarna ska framträda, rentav lysa.

Då är vi (nästan) tillbaka i fotografin, mitt ärende. Om analogin mellan gott och ont respektive ljus och mörker kan godtas, visar fotografin, “skriva med ljus”, att bara den ena polen – ljuset – existerar. För mörkret har ingen källa, ingen av solsystemets planeter utstrålar mörker – som bara finns till som en avsaknad, i ljusets frånvaro. Som det heter i nedärvd folktro, i ljuset spricker trollen. I juletid tänder vi ljus i stora mängder – för att vi måste. Om inte julen fanns, skulle vi behöva uppfinna den. Vi uthärdar inte mörkret, behöver alla bålverk mot mörksens makter.

Med utgångspunkt i midvintern inleder jag nu ett nytt, stort fotoprojekt: Årstiderna. Bilderna publiceras på min hemsida, och i bästa fall fysiskt, på vackert grängat papper, längre fram.

Jag börjar med en enda dag, den 28 januari. Då, för en vecka sedan, tog jag en promenad från den vintriga Tessinparken, via Karlaplan, Strandvägskajen, Blasieholmen, Gamla stan, Slussen och Katarinas pepparkakshus tills jag till slut kom fram till kvarteren kring Nytorget där goda vänner till mig driver den trivsamma restaurangen Ciao Ciao.

***

Successivt blir det fler årstider, fast bilderna kommer kanske inte i kronologisk ordning. Jo, en sak till – den här texten har handlat om ljus och mörker, men det finns en annan dikotomi som är viktig inom fotografin – svartvitt kontra färg. Trots att man kanske tänker sig vintern som svartvit är den ibland kolorerad. Fläckarna av färg får mot allt det vita en särskild lyster, som är ett av vinterns kännetecken – det måste få vara med. Några få av bilderna i serien togs en tid innan sagda datum. De finns med för att ge kropp åt promenadens utgångspunkt: snön, träden – dessa tvås minimalism, en sparsmakad knapphet, som allteftersom viker undan när stadskärnans vimmel och myller närmar sig.